MASKROSBARN AV MIN TID

lördag 27 december 2014

Tänkvärda ord...

Ett gott råd som jag ofta brukar ge andra och tänka på själv: 


Man ska aldrig tro att man vet vad människor tycker innan man hört det direkt från dem själva. Då är risken stor att man går runt och ödslar en massa energi på fel saker...

Jag har många gånger varit med om att människor har sagt till mig: "...men jag trodde inte att du tyckte så..." eller fått höra på omvägar att man använt mig som en slags referens i ett samtal där man tror sig veta vart jag står i en fråga. 

Det sistnämnda kan man inte göra så mycket åt, mer än att hoppas att de personerna som det är en fråga för, faktiskt tänker ett steg längre. 

Jag uppskattar ärlighet och rakhet. Trots att jag ibland vet att det kanske gör ont hos vissa, är det min fasta övertygelse att ärlighet varar längst. Jag vet att det ibland krävs mod att fråga eller faktiskt reda ut hur det egentligen ligger till. I slutändan tjänar man på det och man slipper ödsla en massa energi på fel saker. 

tisdag 23 december 2014

Kan man inte bara ta bort julen helt och hållet!


"Julen borde strykas från kalendern-jag hatar den. Du vet att jag är också en maskrosflicka. Precis som du är. När mamma fått på juldukarna var det dags pappa att supa sig dyngrak..."

- sa en äldre dam till mig när jag signerade böcker i lördags. 


Jag har också svårt att försonas med julen och kämpar för att få ro inombords. Det är svårt och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli vän med våra högtider. För mig är det för mycket elände förknippat med det. Tänk om alla föräldrar kunde förstå vilka djupa sår det sätter i barns hjärtan. Tids nog blir det kanske ärr av dem men alltför ofta, smärtande sådana. 

Vuxna måste förstå att om barn får välja så vill de ha en vit jul-ingen alkohol.


Jag blev ändå lite kluven efter att jag och damen stått och pratat en stund. Jag vill nog inte gå så långt att julen ska strykas helt från kalendern. För jag vet att många barn faktiskt får uppleva glädje och frid. Det är den tiden på året då släkt, familj och vänner sluter samman. Det jag vänder mig mot är att just denna högtid är förknippad med långledighet och det är en tid då ganska många tar till en hel del alkohol. Det är tradition att dricka nubbe till maten precis som det är på midsommar. Det är ok att dricka glögg innan maten. Det är ok att dricka ett glas vin eller öl mellan nubbarna när man sitter och äter. Det är ok att dricka en whiskey, likör eller ett glas rött efter maten eller varför inte en grogg? 

Om jag ska stryka något så är det just denna alkoholkultur som förstör för så många. Det finns alltid någon i släkten som inte klarar av det och förmodligen förstör för andra i sin närvaro. Blir för full, bråkar, är otrevlig, drar skämt som ingen tycker är roliga, raglar runt för att sedan somna ifrån allt. Och kvar kanske det sitter ett barn och önskar av hela sitt hjärta att all alkohol kunde försvinna från jordklotet.

Min önskan varje jul är att färre barn ska få uppleva otrygga högtider. Jag har inte riktigt lika svårt för julen som damen i bokhandeln hade. Men då ska gudarna veta att jag har kämpat för att bearbeta alla bilder och känslor som förknippas med fylla, slagsmål och krossade drömmar. 

Jag försöker för mina älsklingars skull. Jag har definitivt brutit mönstret hemifrån. De ska slippa ha en klump i magen inför julen. Och de ska inte minnas några jular där jag som mamma blivit sittande och suckar, gråter en skvätt, ser allt nattsvart och nästintill förvandlas till en bitterfitta.  
Nej, drar jag gränsen. Jag biter ihop, pressar bak minnena så långt jag bara kan. Sedan pyntas det, lagas mat, bakar, gör julgodis. Jag kan till och med lyssna på julmusik bara 5-2 principen gäller. 5 låtar från min måbralista på spotify och två från jullåtslistan.

Det är den regeln och en regel till. Ingen Christer Sjögren och där viker jag mig inte en tum. Han är bannlyst hemma hos oss. Där går gränsen för hur mycket jag kan stå ut med. 


Med en önskan till alla vuxna som har barn i sin närhet-TA en vit jul  

  


lördag 20 december 2014

Boksignering idag mellan kl.11-14 på Lars Hjalmars Bokhandel i Karlstad!

Idag finns jag på plats för att signera böcker och svara på frågor kring böckerna. Kanske du vill köpa en en julklapp som rör om i hjärtat?

Läsprov på nya boken Maskrosflickan finner du här

Man kan givetvis köpa böckerna på plats men om man redan har ett ex så kan man komma med det och få det signerat!

Hur du hittar till bokhandeln finner du längst ned.


Smakprov på Det som inte syns:

En annorlunda julberättelse

http://nwt.se/asikter/debatt/article1026040.ece

Smakprov på Maskrosflickan:

Med en önskan om en vit jul

http://www.vf.se/asikter/debatt/med-en-onskan-om-en-riktigt-vit-jul

fredag 19 december 2014

Bröllopsyra eller vad kallar man det...

Fortfarande än idag blir jag varm i hjärtat när jag ser min älskade man. Jag vill ändå tro att det är speciellt när man efter 15 år tillsammans faktiskt kan känna av den där bubblande känslan av förälskelse... 
Du är som en drog som ständigt väcker lyckokänslor hos mig. Ett beroende som jag aldrig någonsin vill bli kvitt. Vi har haft 15 år fyllda med kärlek och styrka...

Nu är det 10 år sedan jag blev Fru Lund Kopparklint och förra veckan firade vi det med en underbar weekend i Göteborg (det blev bra till slut ändå, fast Fru Kopparklant tillfälligt glömde bort-jag tror jag gottgjorde det ändå;-)

Tack älskling för den finaste ringen  och de bästa kängorna. Älskar dig så himla mycket. Du är verkligen mannen i mitt liv!



lördag 6 december 2014

Nu har han läst min bok också...

En fråga som jag har fått återkommande är: Har dina barn läst dina böcker. Har din man gjort det?


Det var mycket jag tänkte på innan jag valde att göra mitt liv till en öppen bok. En av sakerna var hur mina närmaste skulle känna och uppleva det. Kommer de läsa böckerna? Hur kommer de att reagera då? Blir det någon respons för dem efter att andra läst och är det ok för dem?

Många frågeställningar var tvungen att ställas och redas ut innan jag tog steget fullt ut.

Min Konstapel Kopparklint har alltid uppmuntrat mig och backat upp mig när det gäller båda mina böcker men han har själv inte velat läsa dem. Han har alltid varit medveten om vilket svårt liv jag har haft och han har vetat mer än någon annan. Men att faktiskt få detaljerna och de innersta hemligheter svart på vitt framför sig, har helt enkelt gjort för ont för honom. Han har inte velat läsa om hur jag, hans älskade farit illa på olika sätt. Både som barn och vuxen. Som han själv uttryckt det, har det huggit som en kniv i hjärtat på honom.

Saker och ting ändras dock...

Nu i veckan bestämde han sig för att läsa min första bok. Jag blev glad och faktiskt lite lättad, samtidigt som jag förstod att det skulle vara tufft för honom men kanske också mig... 


"Allis...om jag ska läsa böckerna, är du då beredd på att svara på frågorna som dyker upp hos mig?"

Även om jag funderat utifrån alla aspekter innan jag tog steget att få mina böcker utgivna, fick jag mig en tankeställare när han sa som han gjorde. Det finns faktiskt saker som jag aldrig tidigare faktiskt suttit ned med någon och pratat om. Visst har han vetat om det mesta som jag varit med om i mitt liv men vi har aldrig pratat om hur allt gått till. Och absolut inte så detaljerat som böckerna beskriver.


Hur kommer min älskade känna det, när han läser om hur jag blev brutalt våldtagen som ung...


Det finns givetvis saker som fortfarande än i dag gör ont hos mig. Jag har bearbetat dem och har sedan många år känt mig klar med det. Tankarna, bilderna är helt enkelt hanterbara när de dyker upp. Jag tror ändå att vissa saker som man varit med om alltid kommer att vara mer eller mindre ömmande ärr. 

Det är skillnad på när andra läser om mitt liv, mot när de som älskar mig och står mig närmast gör det. 

Nu har i alla fall min älskling läst ut första boken. Vi har pratat en del om det. Inte mycket men lite. Jag är medveten om att det är mycket att smälta och reflektera över. Och jag är fullt medveten om att det kanske kommer att påverka hans tankar när det dyker upp olika situationer i vardagen. Sådant som påminner honom om det han har läst och kanske väcker känslor hos honom. 

Kanske ställer han frågor om det. Kanske låter han det vara för att det gör för ont. Kanske låter han det vara för att han är rädd för att det ska göra ont hos mig...

Jag kan ta vilket som och självklart kan jag inte veta hur vare sig han eller jag kommer att hantera frågorna eller svaren. Det kanske inte finns några svar att ge eller där tystnaden är tillräcklig.

Alldeles oavsett, känns det bra att han läst första boken. Nu har min älskling också fått läsa om det som inte syns. 

tisdag 2 december 2014

Ett tufft beslut efter en svår tid...

Beslutet har fattats. Ansvaret är taget. I kväll låter vi vår älskade Greta få somna in med sina 16 år. 

Det är alltid ett svårt beslut att fatta men jag vet att det är nödvändigt. Som min älskade man brukar säga: Det är mitt ansvar som hundägare och om man orkar ska följa med när det är dags... 

De senaste dagarna eller den senaste veckan har klumpen i magen växt sig större. Är hon inte lite piggare nu? Jag har förhandlat med mig själv, trots att jag innerst inne vetat om svaret :(

Jag orkar dock inte följa med. Hjärtat krossas helt enkelt och jag vill inte se det. 

Hon har haft ett gott liv vår Greta och skänkt oss så mycket glädje och kärlek men nu var det sorgligt nog dags. Nu får du komma upp till "hundhimlen" tillsammans med Pim-pim och de andra av familjen som inte längre är med oss.





fredag 7 november 2014

Vårdhund, vårdkatt...Vårdalpacka!

Vilket härligt inslag för våra äldre! 


Jag önskar att fler hade fått uppleva glädjen på vårdboendet när de två alpackorna Gold Twix och Gold Vicke gjorde entré. 
Det största bekymret vi har i äldreomsorgen idag är att våra äldre lider av tristess och ensamhet. Då är det ännu viktigare att vi ser till att det finns ett brett utbud av aktiviteter och händelser som fyller dagens timmar på bästa sätt. Det här är definitivt ett av dem.




...och självklart har vi med allergifrågan som vi alltid brukar ha när vi tar in djur på våra boenden. 

Det man kan säga om alpackorna är att de är allergivänliga i den bemärkelsen att de faktiskt har mycket låg halt lanolin (fett) i sitt underull, vilket gör att det fastnar mindre allergener i den.

torsdag 23 oktober 2014

En typisk Kopparklant dag...

En dag som började med dubbelt inbokade möten och som fortsatte med en p-bot eftersom mitt p-tillstånd tydligen låg fel i lilla Enzo (måste nog bråka om den, eftersom det faktiskt var på gränsen till att jag inte skulle ha haft den) lycka till önskar jag mig själv på den punkten.

Bestämde i alla fall att böteshistorien inte skulle ta över mitt humör utan gav den fingret lite diskret där den låg i sätet bredvid mig. Kändes genast bättre och hakade inte upp mig mer på det. Sedan puttrade vi iväg i vår egen lilla takt, vinkade till ett par av Enzos beundrare och vips var jag på ICA för att hämta ut ett paket. Kom hem en snabbis, fräschade till mig, matade djuren, kramade sonen, innan jag skulle iväg på middagsmötet kl.19. Oceaner av tid när man tittar på klockan och den visar kl.17.45 redan vid ICA... 


Efter ytterligare några små Murphy's lag exempel, tog jag mig äntligen in stan till kl.19 och åt en alldeles utsökt middag med en helt fantastiskt person. Ganska snabbt vändes mitt humör och allt kändes verkligen toppen!


Det var bara det att när jag efter denna trevliga kväll skulle sätta mig i Enzo och köra hem igen, vägrar han att starta...


Självklart ringer jag upp Konstapel Kopparklint och får honom att förstå att Enzo numer har fått ett dubbelnamn, Bajs-Enzo, varefter jag ber om råd om vad jag ska ta mig till. Det var ju hur pinsamt som helst att stå mitt inne i stan med en bil som inte vill starta och som det dessutom small till rätt obehagligt i. Folk på trottoaren vände sig om och trodde förmodligen det var någon skottlossning (och ja, jag har fått förklarat för mig att det var i avgasröret eftersom jag pumpat för mycket bensin när jag försökte starta på alla sätt och vis ;-)


Efter något förhöjt blodtryck, flera provstarter börjar jag inse att loppet är kört och känner mig som Goliat på bilden.



Först då frågar Fredrik mig en ganska relevant sak i sammanhanget: "...men du Allis, har du vridit om tändningen då?" 

Fullständigt hål i huvudet!


Nej, det har jag givetvis glömt bort den här gången också! Känner mig genast som IQ golfboll IGEN. Till mitt försvar kan jag säga att en Fiat 500 (1970-års modell) går runt och harvar fast man inte vridit om tändningen eftersom det är en så gammal bil men att jag inte kom på det själv är pinsamt värre. 

Jag har bett Enzo om ursäkt och har genast tagit bort hans dubbelnamn. Inser att jag själv borde haft det i stället...



söndag 19 oktober 2014

Fru Kommunalråd fortsätter - känner mig varm inombords samtidigt som det inte är lätt...

Det är inget som är klart förrän klubban faller i bordet...


...och det gjorde den under torsdagens kommunfullmäktige i Karlstad, där jag valdes till kommunalråd i 4 år till och som ledamot i kommunstyrelsen. Det känns så fantastiskt bra på många sätt och vis men särskilt på ett. 

Jag har mot alla odds lyckats vända på mitt liv och gjort det till något bra. Äntligen brutit det tragiska mönster som följt min familj bakåt i tiden. Tagit tillvara på de händer som sträckts ut till mig under livets gång, fattat rätt beslut och fått människor att få förtroende för mig. 

Jag kommer alltid fortsätta ge tillbaks, sträcka ut mina händer och låta dörren stå på glänt för andra. Jag ska fortsätta leverera politiskt för det är min fasta övertygelse att det är precis just här man på riktigt kan förändra världen till det bättre. 



Jag kan erkänna att den sista tiden har varit jäkligt tuff för mig. Inte minst med valet och allt som följde med det. Utan också med boksläppet. Mycket känslor har helt klart rörts upp både för mig och för andra. Jag förstod kanske inte fullt ut i vilken utsträckning det skulle bli eller hur det skulle arta sig. Helt klart är att de flesta tycker att jag gör ett bra jobb och jag når in i hjärtat på dem medan det finns onda krafter som vänder sig mot det och har visat det på de mest vidriga sätt. 

Oavsett vad så står jag fortfarande stadigt med båda fötterna på jorden och fortsätter gå på min inslagna väg. Har jag inte verktyg att hantera allt som händer runt mig så skaffar jag mig det. Jag tar bara sats och gungar ännu högre...


Jag älskar att ha 100 bollar i luften och har lärt mig mina gränser och att prioritera rätt. För de som frågar mig hur jag  hinner med allt brukar jag säga: Ja, men jag har ju jobbat som projektledare, trygghetsutvecklare, strateg och konflikthanterare hela mitt liv, så jag är van och jag har lärt mig att se det som en resurs.

Jag lovar att jag ska leverera och vara en "blåslampa i arslet" på de runtom mig som lutar sig tillbaks lite för mycket. De som helst bara vill sitta och peta sig i naveln eller tycker att allt fungerar bra. Bra kan alltid vara bättre! 

torsdag 2 oktober 2014

Allvarligt fel i Karlstads tidningen' s reportage idag...

Verkligen jättekul att bli intervjuad av Karlstadstidningen kring min nya bok Maskrosflickan, eftersom det är en viktig fråga. Inte lika kul att läsa artikeln efteråt. Fanns flera allvarliga fakta- och syftningsfel.

Det som jag tänker på i första hand och som jag blev ganska chockad över när jag läste, handlade om det kapitlet i boken som var det mest tunga att skriva om och för den delen välja att ta med i boken. 

Det handlade om den tuffaste perioden i mitt liv. När jag tappade tron på livet samtidigt som min mamma råkade ut för en fruktansvärd händelse där hon blev svårt misshandlad av en man. Att jag då fick de mörkaste tankarna och ville hämnas. Det har då skrivits i tidningen att jag vid 22 års ålder satt i en bil och skulle anlita två torpeder som skulle mörda den som misshandlat min mamma men avblåste det hela. 

Här blev det ett allvarligt fel från tidningens sida och jag blev verkligen jätte ledsen.

Jag har själv varit noga med att allt ska vara rätt i boken och att det inte ska finnas med något som inte är sant eller att mina upplevelser "kryddats" lite för att öka spänningen. 

Då vill jag givetvis inte att andra ska göra det heller...

Kring det aktuella kapitlet, var det tillräckligt hemskt i den förtvivlan jag befann mig i och hade planer på att ge igen på den som skadat min mamma så fruktansvärt mycket. 

MEN att komma i närheten av att planera ett mord är väl magstarkt och definitivt inte det boken beskriver eller det jag sade till reportern. Jag tänker också på att detta drabbar fler än mig själv och det gör minst sagt ont i hjärtat på mig.










lördag 27 september 2014

Maskrosflickan i Göteborg...

Nyligen hemkommen från Bokmässan i Göteborg där jag presenterade min nya bok Maskrosflickan. Tid för reflektioner. 

Har redan tidigt kommit fram till och konstaterat ett denna bok skapar mer eftertanke hos läsaren och sätter känslorna på spel på ett helt annat sätt mot den första. 

Detsamma gäller mig själv. Frågorna som jag fått när jag intervjuats kring boken har varit tuffare och mer ingående för mig själv. Är inte så konstigt när man faktiskt vänt ut och in på sig själv och lämnat ut det allra innersta som jag denna gång valde att göra. 

”Jag blev så arg på dig när du satt där i bilen och var på väg att betala två torpeder att slå sönder knäskålarna på den som skadat din mamma”


Ja, många känslor blir det för de som läst boken. Sådant är mitt liv och jag är så tacksam att jag tog rätt beslut och faktiskt valde rätt väg. Jag är också tacksam över att jag faktiskt mött personer i mitt liv som haft dörren på glänt, sett mina resurser och tagit tillvara på dem. Bekräftat mig. Fått mig att blomma och skapa nya knoppar... 

En sådan person är faktiskt Per Schlingmann som är den som från början när jag kom in i politiken, såg något hos mig, gav mig möjligheter att utvecklas och hela tiden uppmuntrat och hjälpt mig vidare i politiken men främst i mitt skrivande. Han var liksom den som gav mig den sista pushen som krävdes för mig. Efter att han läst båda mina manus och gav mig sina förslag på förbättringar, kände jag mig trygg och taggad. 

Per är en fantastisk man som inspirerar många, inte minst med sin senaste bok Urban Express!

fredag 19 september 2014

Kommunalrådet om sin ungdom i Karlstads kriminella värld...


Om värstingar, knarklangare, torpeder, nazister, grovt kriminella, knarkkretsar, Karlstads uteliv...
...min bok Maskrosflickan som berör tiden då. Som i andra skepnader finns än idag.

I P4 Värmland på förmiddagen intervjuades jag av programledaren Hedvig Nilsson. Som den duktiga journalisten prickade hon givetvis in de områdena som jag själv satte upp på listan som de mest jobbiga, innan jag släppte boken. Hon ställde frågor om det kapitlet som jag vacklade mest inför - om jag skulle lämna ut det om mig själv eller inte? 
Rädslan inför vad människor skulle få för uppfattning om mig efteråt... 

Det gick bra och självklart ångrar jag inte att jag tog steget att än en gång blotta mitt innersta. Beslutet om att skriva mina böcker och låta andra läsa om mitt liv, tog jag för många år sedan. Jag är idag trygg i mig själv och har bearbetat dessa delar i mitt liv. 

Kan min berättelse hjälpa andra är det det viktigaste. Budskapet är viktigt och skuld och skamkänslorna kring dessa ämnen måste luckras upp. Mitt hopp är att mina böcker ska bidra till det. Personligheterna och händelserna som jag beskriver i boken finns än i dag och så länge det gör det måste vi lyfta frågorna och täta igen hålen i samhällets skyddsnät. Så att inte unga flickor hamnar i liknande situationer som jag gjorde eller att unga killar inte ser detta som en trygghet och tyr sig till den kriminella världen. 

Min förhoppning är att jag ska beröra genom mina ord.


onsdag 17 september 2014

När känslan dröjer sig kvar...

Ända sedan valnatten har jag varit helt slut. Tröttheten har givetvis tagit ut sin rätt efter att man pressat sig in i det sista med kampanjandet. Nu efter valet är det givetvis skönt MEN ett par andra känslor knackar på inombords och jag är inte ensam om att ha dem ;-) 

Varje kväll i snart två månader har man jobbat tight med andra i valet, varje dag har man haft aktiviteter för sig. Man har aldrig varit ensam och det har alltid funnits saker som måste göras. Tvätthögen hemma har växt, gräsmattan blivit ohyggligt lång, dammtussarna har samlats i hörnen och kylskåpet har i princip varit tom. Nu efteråt när man börjat leva normalt igen och gjort ikapp nästan allting, känns det ändå som att det saknas något. 

Jag vet vad det är, samhörigheten, pulsen, skratten, mötena med andra människor dygnet runt är helt plötsligt borta. 

"Ska vi åka ut och lappa några brevlådor då, så kanske det känns bättre...?"


Den här valrörelsen har varit en av de roligaste perioderna i mitt liv och jag kommer att bära med mig många härliga minnen från den. Det slutade dock med sorg när ett par av mina största förebilder lämnade besked om att lämna politiken. Fredrik Reinfeldt först och strax därefter Anders Borg. 

Även om jag känner viss sorg efter dessa besked känner jag också en enorm tacksamhet och stolthet. Jag har fått vara med och se hur de har påverkat och drivit politiken framåt både nationellt och internationellt. Sett hur de förändrat moderaterna till att bli Nya moderaterna. Den förändring som lockade in mig och många andra in i politiken.

Jag kan bara säga hatten av för dem. 


Fortfarande är det lite av en sorgeperiod. Anders och Fredrik t-shirten är på. 

Kanske man skulle ta sig en åktur med bilen. Åka och köpa en kaffe. Åka förbi kansliet och säga hej till alla andra valarbetare som inte är där. Kolla till valaffischerna som inte längre finns... 

...kanske slutar med att jag tar ett extraknäck för direktreklam och brevlådedumpar lite!

Läs gärna:

Titta gärna på:

söndag 14 september 2014

Bara några timmar kvar-nu hoppas jag på många kryss!

Nu hoppas jag på att få många kryss i valet till Kommunfullmäktige i Karlstad som nr 2! 


Där tryggheten står i fokus och där jag kommer att jobba för att Karlstad blir Sveriges tryggaste kommun!

Till Landstingsfullmäktige står jag som nr 4!

Mina hjärtefrågor där är självklara där. Verksamheten ska anpassas till patienten och inte till organisationen. 




I övrigt har det varit helt fantastiska veckor! 







fredag 12 september 2014

Bästa hånglet på länge!

Alpackor flyttar in på vårdboende?

Jag blev inbjuden till Wermlandsalpacka för att diskutera möjligheten att låta några alpackor bli en del av ett vårdboende i framtiden.

Karlstads kommun har kommit en bit på väg när det gäller att använda “vårddjur” i verksamheter som finns till för våra äldre i kommunen. Det finns huskatter på vissa av våra vårdboenden och även en vårdhund som heter Doris.


I USA, Holland och Tyskland bl.a. ligger man ändå långt före när det gäller djurunderstödda aktiviteter och terapiändamål. Därför blev intresset stort när diskussionen om att alpackor eventuellt skulle kunna flytta in på något av våra vårdboenden i Karlstad.

Jag blev mycket imponerad idag när jag tog med mig ett par tjejer från MUF Värmland och åkte dit för att lyssna in hur Sven Persson hade tänkt sig. 

Vivian...

Vivian...