MASKROSBARN AV MIN TID

fredag 10 maj 2013

Hon frågade mig om jag förlåtit...



Hon hade läst min bok och frågade mig om jag förlåtit...

Jag sa att i detta sammanhang är förlåt bara ett ord. En handling är det som i verkligheten skulle förändra och få mig att överväga. Nej, jag har inte förlåtit allt. Ej heller försonats med alla de tankar kring vissa saker som jag fått genomlida. Jag sa till henne att det fortfarande känns svårt att göra det. Att det på ett sätt skulle kännas som att jag accepterade handlingarna. 

Att jag istället har omvandlat den enormt starka, negativa energin till drivkraft. Lärt mig använda den till att skapa positiva saker. Sådana saker som tränger bort de smärtfulla tankarna. 

Jag sa att visst händer det ibland ändå. Även om det nu för tiden är mycket sällan... 

Att bitterheten tränger sig på. För en kortare stund ju längre åren går tar den överhanden. Då för ett ögonblick vill jag illa. För en kort stund vill jag i tankarna åsamka smärta hos de som sårat mig mest. De som gett mig de djupaste såren. För en kort stund rycker den förkvävande bitterheten tag i mig. Tränger sig inpå. Det blir dock aldrig tillräckligt länge för att den ska få fotfäste. Jag skulle aldrig tillåta det och vet alltid hur jag ska vända det. Efter alla år har min styrka gett mig de rätta verktygen. En kort stund räcker för att jag ska veta det. 

Bitterhetens kostym klär mig inte. Det är inte rätt väg gå.

Jag vet ju innerst inne. Tids nog kommer det ikapp de som inte varit goda. Jag låter tiden utvisa när det är dags för deras rannsakan. När det är dags för deras beskärda del av smärta. 

Under tiden försöker jag göra gott. Hjälper andra att se sådant som kan hjälpa de som håller på att trilla eller de som trillat gång på gång och knappt tar sig upp.

Inga kommentarer:

Vivian...

Vivian...