MASKROSBARN AV MIN TID

söndag 30 september 2012

1 steg rakt fram, 2 steg snett åt höger, 5 steg framåt-är det grönt nu tro?

Så här är det att bo i hus och ha 5 hundar och inte alltid vara så pigg på att plocka hundskit. Dessutom fungerar inte mutor på barnen längre gällande detta område - 1 krona per upplockad korv är inte så attraherande men det fungerade i några år i alla fall xD

Nu när det är höst är det heller inte så himla lätt att se alla små-större högar som gömmer sig under miljarder eklöv som dalat ned de senaste veckorna. Så det är bara att sätta på sig pannlampan om det är kväll och ha en lite mer noggrann inspektion under fötterna innan man kliver på hemma hos familjen Lund Kopparklint! Bara ett gott råd...

5 x minst 1/dag= minst 140/månad...
De små liven bokstavligen sprider dynga om sig konstant. Men de är ändå helt underbara varelser som är så älskade!

#Trampaihundskitärintekul!

Jag blir rörd...

Det har varit omvälvande efter boken lanserats och på bokmässan blev jag så rörd när värmlands scenen var överfull av människor som kom för att lyssna när jag blev intervjuad. Nära och kära, kollegor, vuxna maskrosbarn, nya och gamla vänner som jag saknat (tack Glenn och Anneli för att ni kom!). Och media har varit helt underbar och verkligen skrivit så bra för att få ut budskapet! Nu känns det mer rätt än det gjort på länge.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=5287812

http://www.nwt.se/webb-tv/article1176029.ecem


torsdag 27 september 2012

Me myself and the book...

Klicka här eller på bilden för att komma vidare för att läsa mer om boken eller om du vill köpa ett exemplar!

Du kan även läsa artikeln som skrevs om mig i VF nu inför boksläppet.

onsdag 26 september 2012

Fast jag var förberedd fick jag ändå en klump i magen...

...när Värmlands Folkblad's Lena Bonnevier intervjuade mig igår.

Artikel blev jättebra och jag vill ju få ut budskapet men ändå finns det en liten flicka inom mig som hela tiden sa åt mig: Berätta inte. Samtidigt skriker den lilla maskrosflickan inom mig efter att få komma ut: Se mig, lyssna på mig. Säg att det är bra nu. Du kommer inte tvingas flytta från den du älskar mest i hela världen. Du är trygg nu Allis!

Because the truth hurts...
Foto: Malin Hall

Tycker fortfarande att HG Storm's ord på baksidan av min bok är så klockrena och jag är glad att han som är som jag, får sätta sina spår i mitt liv. I min berättelse.







tisdag 25 september 2012

Min osminkade sanning är ingen hemlighet längre

Ja, nu är det ingen hemlighet längre. Nu är min bok ute och kommer lanseras på bokmässan i Göteborg. Det är givetvis blandade känslor och det tror jag nog de flesta som känner mig väl och som läser boken kommer förstå. Jag har inte valt att få denna bok utgiven i något slags terapisyfte för mig själv, utan jag gör det för att få ut ett viktigt budskap. Det hände mig för många år sedan och det tragiska är att det händer än i dag.

Se det osynliga...
...Se alla barn och unga som växer upp under otrygga omständigheter

En del säger att tiden läker alla sår. Jag säger att den som lever får se – om och när. För ett år sedan bestämde jag mig för att skicka in mitt bokmanus med uppmuntran från en mycket kär vän. Jag hade inga förhoppningar. Ända tills det där samtalet innan jul förra året. ”Vi vill ge ut din bok Marléne”.

Det var och är givetvis blandade känslor och det känns faktiskt ganska overkligt att se sin bok i handeln. Jag är nu tydligen författare. Jag ser det mer som att nu har jag stafettpinnen. Det är nu min tid att sprida budskapet och försöka förändra innan någon annan tar vid.

Under hela min uppväxt var jag osynlig. Alla vuxna valde att se åt ett annat håll. Valde att inte ställa några frågor. Valde att inte utkräva några svar. Jag föll igenom alla skyddsnät som fanns men jag lever och jag är här. Det är nu dags för min berättelse och jag hoppas att fler följer efter delar med sig. Det är först då som skulden och skammen som finns begraven djupt inom oss maskrosbarn suddas ut. Det är först då som vi skickar ett budskap om att ok att berätta.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig älskade mamma och jag kommer alltid att älska dig. Oavsett.



torsdag 20 september 2012

Håkan Svenneling, kommunismens nya ansikte i Karlstad!?

Jag är nog inte riktigt lika "ödmjuk"  som min politiska kollega Peter Kullgren (KD) är när han skriver om om Håkan Svenneling, gruppledare för Vänsterpartiet i Karlstad. Jag skäms över att sitta i samma politiska församling som denna kommunist och antidemokrat som det helt uppenbart visat sig att han är genom sitt uppträdande i sociala mediesfären.

Han har alltså lagt ut en bild på en tårta som dekorerats med symbolen Hammaren och skäran, som de enligt Peter Kullgren haft i samband med någon socialistiskt sångkväll. För de allra flesta av oss är denna symbol lika vidrig som hakkorset och det symboliserar, elände, ondska och förtryck! På bilden finns även ytterligare kommunfullmäktigeledamöter från både S och V?!

Är det så att Svenneling är kommunist och antidemokrat? Och varför har flera socialdemokratiska företrädare på facebook gillat detta? 

onsdag 19 september 2012

Jag var inte full! Jag bara vinglade lite och hade dålig balans...

Ja, ibland kanske man inte ska förklara sig men ibland kanske man faktiskt ska. Den här gången känner jag dock att jag gör det för det faktiskt ligger lite humor i det också.

Det är nämligen så att fru Kopparklant är en otursfågel av rang och det har väl inte undkommit någon i min omgivning vid det här laget. Inte nog med att jag lyckas med det ofattbara att snubbla så att jag bryter tån för ett år sedan (vilket resulterade i urfåniga gipsskon och tråkiga plattkängan under lång tid). Det ju också hänt andra saker som gjort att man fått lite "krigsskador"...

Jag bestämde mig vid 36 års ålder för att börja åka snowboard (kan tilläggas att jag aldrig tidigare åkt slalom). Med min älsklings förmaningar om att jag kanske inte borde, så gjorde jag slag i saken och gav mig hundan på att detta skulle jag visst klara av.

Efter ett ett par säsonger fick jag äntligen lite kläm på det och kunde till och med vända i backarna, i alla fall vad jag själv tyckte :D

Det är bara det att man är ju inte alltid själv i backen och såpass kläm på brädan har jag inte så att jag kan göra sekundoperativa manövrar om något händer framför mig. Förutom att sätta sig på arslet möjligtvis. Detta resulterade i att när vi var i Branäs för ca 3 år sedan och en liten flicka ramlade framför mig, var det bara för mig att kasta mig åt sidan så gott jag kunde. Resultat: fixerad nacke i "bårsläde" bakom en skoter+ambulans till Torsby sjukhus!

Senare visar det sig att jag fått skador i både armbåge och nacke :(

Detta har jag dragits med sedan dess och det har givetvis gjort väldigt ont. Jag fick därför en remiss till att få pröva smärtblockad i nacken och förra veckan var jag i väg för första gången och fick det. Det var en upplevelse vill jag lova. Doktorn sa förvisso att jag kunde få dålig balans efteråt men att jag skulle gå runt som ett redigt fyllo hade jag inte räknat med. Jag trodde att det skulle gå hyfsat bra efter att Fredrik släppt av mig utanför kontoret men tyvärr fick han rätt rätt (även om det är svårt att erkänna) :D

Innan jag ska kliva in genom entrén vinglar jag till ute på trottoaren och dessutom när jag ska öppna dörren så gör min hjärna en missbedömning på avståndet och givetvis missar jag handtaget :D

Under tiden möts jag av ett gäng med glada elever eftersom vi har ett gymnasium våningen under vård- och omsorgsförvaltningen och eftersom jag var spik nykter registrerade jag givetvis alla deras blickar och vad de sa när de såg mig försöka ta mig in genom dörren.

"Såg ni hur full hon var?"

Humor på hög nivå och jag såg direkt framför mig:

"Alkoholpåverkad politiker raglade runt bland ungdomar på gatan!"

söndag 16 september 2012

Jag glömmer aldrig min frustration och rädsla...


Jag glömmer aldrig den rädsla jag kände de gånger jag ställde mig emellan, försökte hindra det hemska från att hända. Jag glömmer aldrig den frustration jag kände när jag inte hann. När mamma gång på gång råkade i greppet på olika mäns besinningslösa våld.
Jag glömmer aldrig den gång när jag i mina armar bar ut mamma från en lägenhet där jag äntligen funnit henne efter att hon varit försvunnen. Jag som ett maskrosbarn visste att något inte stod rätt till varje sekund jag inte fick kontakt. När jag äntligen fann henne möttes jag av blodsprängda ögon, ansikte och kropp fulla av blåmärken och efter röntgen visade det sig att hon hade flera knäckta revben och skallskador tillsammans med de gamla skadorna som än en gång uppdagades på röntgenplåtarna. 
Än en gång ringde jag till polisen. Än en gång satt jag i det där hemska undersökningsrummet på akuten. Än en gång krossades mitt hjärta av att se min älskade lilla mamma vara nära döden. 
Under 2000-talet vet vi att minst 201 kvinnor dödats av en man som de har eller har haft en kärleksrelation med – ett genomsnitt på 17 kvinnor per år. Till detta utsätts ett ännu större antal för våld och grova kränkningar. Förutom kvinnan som utsätts drabbas även barn i familjen och fråntas den trygghet och kärlek som är så viktig under uppväxten. Att leva i en familj där vardagen präglas av våld påverkar barnet och medför konsekvenser för resten av deras liv.

Igår uppmärksammades ett oerhört viktigt ämne på stora torget i Karlstad och det första stycket var en del av det...

Foto: Malin Lennartsdotter Hall

tisdag 11 september 2012

Why does my heart feel so bad?

Det börjar närma sig. Tveksamhetens skugga följer mig vart jag än vänder mig. 
Han skrev till mig att jag ska igenom stormens öga men att han vet att jag kommer gå hel ur det. Jag känner mig tom trots att det pågår ett krig inom mig. Undrar om jag gör rätt? Om inte hjärtats djupaste sår ska bevaras på den speciella plats djupt inne där det funnits under de allra flesta år. Låsa, kasta bort nyckeln en gång för alla. Tvinga minnena falna bort i glömska.

Jag vet. Så enkelt är det inte. Jag har försökt. 

Tvekan, skulden och skammen ger sig till känna när man öppnar barndomens dörr på glänt. Oavsett hur gammal man än är kryper den lilla flickan fram i bekräftelsen tecken. Jag försöker omfamna. Jag genomlider och överlever men det gör ont... 

Jag möter dig lilla Allis. Du får komma fram nu.

Jag vet HG... 
Du vet... 
Vi i maskrosens tecken försöker men det tar olika lång tid att förstå...
...ibland en hel livstid.

måndag 10 september 2012

Management by fear inom polisen...

Jag blir tyvärr inte förvånad när jag läser om resultatet på Polisförbundets undersökning där 1127 medlemmar svarat på en enkät om de vågar framföra kritik på sitt arbete. 6 av 10 uppger att de inte vågar framföra kritik för att de är rädda för repressalier....

"Den ”tysta kulturen” som finns inom hela organisationen har blivit ett allvarligt hinder för en effektiv verksamhet" 

Detta skriver Lena Nitz, Polisförbundets ordförande på DN debatt idag. 

Det är inte högt i tak och man vänder medarbetarna ryggen istället för att skapa delaktighet och lyssna. Man sätter hellre prestigen framför gott ledarskap och det stimulerar eller motiverar inte medarbetarna. Enligt Lena Nitz har Polisförbundet under lång tid fått tydliga signaler från poliser att det inte är accepterat att kritisera vare sig arbetsmetoder, mål eller ledarskap. Mdlemsundersökningen som Polisförbundet har gjort nu bekräftar också den bilden.

Vad händer då när det ändå finns en person som faktiskt vågar stå upp och framför kritik? Vilka konsekvenser upplever man att man får enligt Polisförbundet?

Några exempel:
  • Utfrysning
  • Omplacering
  • Sämre karriär- eller löneutveckling
Ett tydligt exempel på detta kan vara att man söker flera tjänster  men inte får dem. Trots att man är kvalificerad eller till och med har bättre kvalifikationer än den person som tillsatts.
***
Polisförbundet ser flera problem med ledarskapet inom polisen:
1. Otydliga uppdrag för cheferna. Allt fler arbetsuppgifter läggs på cheferna inom organisationen. Utrymmet för att stödja och lyssna på medarbetarna minskar. Det är ett hinder för ett modernt ledarskap som präglas av en medarbetardriven utveckling.
2. Cheferna tappar fokus på det polisoperativa arbetet. Det innebär att de hamnar för långt ifrån det vardagsnära polisarbetet ute i samhället. Förståelsen för den enskilda polisens förutsättningar att utföra sitt arbete går förlorad.
3. Personalen tycker inte att cheferna prioriterar rätt saker. Medarbetarna upplever att ledningen inte är närvarande eller intresserad av det operativa arbetet. Kvantitativa mål prioriteras före uppdraget att minska brottsligheten och öka tryggheten.
4. Regeringen anser inte att polisen lyckas med sitt uppdrag. Det leder till minskat förtroende både hos statsmakten och hos allmänheten.

Den här är ett allvarligt problem som finns inom denna stora och tunga organisation. Management by fear - kulturen symboliserar att det faktiskt är en strukturell röra inom Polismyndigheten. Det är inte brist på antalet chefer inom organisationen utan snarare tvärtom. Det är också så att de som är chefer måste stå för ett gott ledarskap och då från högsta nivå, för om det är så att denna kultur är bärande från de högsta nivå sprider det sig ned i organisationen. Det behöver bli en planare organisation med färre chefer och framför allt bra ledare som prioriterar högt i tak.

Läs gärna mer!

söndag 9 september 2012

Skambelagt för barn när de får löss men skulle jag själv tala om på jobbet om jag fått löss...

...Ja, den frågan borde alla ställa sig och värdera sitt svar. 

Det är först när vi själva rannsakar oss och lägger fegheten åt sidan, som barn slipper skämmas för att de blivit drabbade.
 
"Lössen är här igen", "och och har på senare år gjort comeback" - har de någonsin försvunnit undrar jag...
 
Det är nu under hösten som lössen sprider sig runtom på skolorna och barn skäms för att berätta om de blivit drabbade. Jag har själv varit med om att älsklingarna kommit hem i omgångar med lappar om att det går löss på skolan. Man har då fått tagit fram luskammen och luppen. 

Det skulle givetvis förebygga spridningen av de små äckliga krypen om alla myter om dem slogs sönder, för det är just de som göra att det är skämmigt att berätta om att man fått det. Barn och ungdomar tiger oftast om det för att de skäms och det är vi vuxnas fel. Här bär vi vuxna ett stort ansvar att antitabubelägga det. 

Jag är helt övertygad om att det finns ganska många som fortfarande tror att löss sprids genom att man lånar varandras mössor. Sant eller falskt...?
 
 


fredag 7 september 2012

Vissa vill bara inte se att ett mynt har två sidor...


 
Det är oftast de människor som har dålig självkänsla men bra självförtroende som bär på de största konspirationsteorierna... 

De tror att alla andra är emot dem och de ser sällan sin egen roll i konflikter...

torsdag 6 september 2012

Nu i år Ladie´s night i Karlstad - nästa år kommer Men's night...

...eller förmodligen inte. Det är inte politiskt korrekt...
 
Varje gång man ser de stora informationsskyltarna med reklam om Ladie's night på E18 på väg in mot Karlstad blir jag lite smått irriterad. Varje gång undrar jag hur reaktionerna skulle bli om det gjordes reklam för liknande arrangemang där målgruppen i stället var män...
 
”En fullsatt Globen med upphetsade män, tjöt av exaltering och kastade upp kalsonger på scen när de lättklädda Chippenladies intog scenen med en fullspäckad stripshow” - Nya Nyhetstidningen


Protestaktionerna skulle förmodligen hagla och det skulle inte vara måtta på olika ilskna inspel i alla möjliga forum. Frågan är varför dörrarna inte svänger åt båda håll?
 
Många friska, sunda män och kvinnor bejakar sin sexualitet genom att se på stripshower, köper sexhjälpmedel/leksaker eller ser på porr. Det verkar dock mer accepterat i vårt samhälle att tala om att kvinnor gör detta mer än att män gör det (se bara på apotekets utbud). Är det samhället som tvingar män/killar att smyga iväg till någon obskyr strippklubb, medan kvinnorna lite glamouröst kan sitta på Globen eller något annat accepterat etablissemang och göra samma sak? Vad blir effekten av att vi gör skillnad mellan könen när det gäller dessa frågor? Vad ger det för budskap egentligen? Motståndet eller vissas syn på detta fenomen kan göra att det blir fult, kränkande, tabubelagt etc.

Jag har tidigare jämfört exemplen med framlidne Anna Nicole Smith när hon poserade i sexiga underkläder på H&M:s reklamtavlor runtom i världen. Det blev ramaskri inom vissa grupper man fördömde kampanjen och såg till att den drogs tillbaks.
***
Då ska man komma ihåg att hon hade kläder på sig…
...det hade däremot inte Marcus Schenkenberg när han poserade spritt språngande naken i Van Gils reklamen. Varför var det ingen som reagerade då?

Det är upprepade gånger man hört talas om att kvinnor blivit upprörda för att män haft affischer på lättklädda kvinnor i sina omklädningsrum. Det är upprepade gånger som jag sett affischer på halvt avklädda män i kvinnors omklädningsrum. Jag har också vid ett tillfälle hört om båda exemplen på samma arbetsplats. Där togs en policy fram som gjorde att männen fick ta ned dessa "kvinnokränkande" bilder, medan de som hängde i kvinnornas omklädningsrum hängde kvar. 
 
Kanske kvinnor som höjer sina röster i denna fråga ska sopa lite framför egen dörr eller jag kan ha fel... Det kanske faktiskt är så att Chippenladies och Men's night är på intåg?

Vivian...

Vivian...