MASKROSBARN AV MIN TID

torsdag 1 oktober 2009

Rullgardinen ner

Då var nomineringskommitténs förslag till riksdagslista klart. Det har varit en mycket intressant process där man fått god inblick i hur politiken fungerar på nära håll.


Eftersom jag var en ny kandidat som inte varit politiskt aktivt i mer än 4 år och då 3 år inom Nya Moderaterna, var detta ganska nytt för mig. Jag hade förmodligen inte tagit steget med att kandidera om det inte varit så många som gett mig stöd och uppmanat mig till att göra det. Jag blev enormt smickrad över vilket stöd jag fick i provvalet, där jag hamnade på en 6:e plats. All den uppmuntran jag fått innan och under tiden har verkligen värmt mitt hjärta.

Min tanke från början var att visa att man som ny faktiskt kan komma in i politiken om man har ett genuint engagemang och intresse för det.

Eftersom jag själv är uppvuxen i en ”traditionell” socialdemokratisk familj och valde att gå över till Nya moderaterna, så vet jag hur en sådan resa kan se ut - innan man verkligen vågar ta steget. För min del handlade det om att jag var i ett skede i mitt liv där jag bestämde mig för att göra plats för ett intresse som under några år vuxit fram hos mig. Jag såg till att få det att gå ihop med barn, man, familj, vänner och fritid. Efter jag tagit beslutet att aktivt engagera mig, så satte jag mig verkligen ned, synade mina egna värderingar och intresseområden. Därefter jämförde jag mitt resultat med det parti som jag av tradition röstat på sedan jag fick rösträtt. Det blev ett litet uppvaknande för mig när jag insåg att jag i många år befunnit mig i ”fel” fack. Det var mycket känslor och funderingar som dök upp när jag insåg att jag faktiskt var moderat.

Någonstans inom mig så har väl alltid tanken funnits hos mig. Jag har dock inte tagit steget eller befunnit mig i en fas i livet där jag haft tiden att sätta mig in i frågan – Vart hör jag, Marléne, hemma politiskt? Dessutom har det heller inte alltid varit helt enkelt att i en totalt socialdemokratisk familj faktiskt ställa sig upp och säga: ”Nä, hör ni, jag köper inte riktigt det här - jag ska rösta på moderaterna!”

Om sanningen ska fram så prövade jag faktiskt det lite revoltmässigt, innan jag skulle fylla 18 år...

Det blev ingen succé om man säger så. Förutom att jag inte hade ett batteri av politiska argument gentemot den nära familjemedlem som jag valt att ta upp ämnet med, var min ålder och bakgrund inte det bästa utgångsläget för mig. Jag fick en lång föreläsning om hur det svenska välfärdssamhället byggts upp av sossarna och att jag med min stökiga bakgrund absolut skulle tänka mig för hur jag uttryckte mig. ”Du har ingen utbildning Marléne. Du är arbetslös och har levt på socialbidrag. Du har inte direkt levt ett skötsamt tonårsliv - du varit ute och supit, slagits med folk och betett dig illa. Du har alltid valt fel umgänge som systematiskt utnyttjar systemen. Dessutom ska du ha barn nu också - alldeles för ung.”
Så här i efterhand kan jag förstå att personen jag hade diskussionen med var lite upprörd och inte alls tyckte att jag platsade i ett parti som Moderaterna. Faktum är att jag kan till viss del hålla med om det. Som Moderaterna såg ut för 20 år sedan, ser det inte riktigt ut i dag. Bilden då, stämde inte riktigt överens med min verklighet.

Idag vill man skapa ett nytt ”arbetarparti” med en politik som så många som möjligt kan identifiera sig med. Man vill idag ha in en blandning av människor i partiet som fler kan identifera sig med.

Efter det samtalet jag hade då, har jag inte gjort annat än att verkligen kämpa i mitt liv. Jag slutade leva som en slags värsting. Jag blev en ung mamma. Jag skaffade mig utbildning. Jag kämpade för att få de jobb jag ville ha. Jag sorterade bort dåliga val i mitt liv. Jag blev vuxen.

Året 2005 var mitt uppvaknande. Det var då jag fick insikt. Det var då jag ville visa mitt engagemang och drivenhet att vilja förändra, påverka. Det var då jag gick över tröskeln och tog till höger. Det var året som Nya moderaterna öppnade dörrarna för mig.

Jag vill inte bara vara med och påverka politiskt utan också att få fler som jag själv, att våga ta steget. Steget från det från det fack som de av tradition hamnat i. Steget från det som tidigare känts bekvämt. Steget från det som kortsiktigt sett bra ut. Steget från det som deras förnuft egentligen inte står för.

Jag tycker inte att det viktigaste är att få människor att rösta på ett visst parti. Det viktigaste är att försöka skapa ett engagemang. Att få människor att verkligen ta sig tid att syna sina egna värderingar. Vilka frågor engagerar dig? Vilka frågor får dig att diskutera i olika sammanhang - hemma, bland vänner, på jobbet? Sedan kommer nästa steg. Valet kommer in i bilden. Här ska vi, Nya Moderaterna, öppna dörren för den som av nyfikenhet vill komma in. Vi ska på ett enkelt sätt visa att vårt "fack" finns.

Mina hjärtefrågor är att arbeta med utsatta grupper, trygghet och äldre. En annan stor del av mig vill också bidra till att få vårt parti till ett som mina vänner, min familj, mina tidigare arbetskamrater inom socialtjänsten, kan tänka sig att rösta på. V


i ska inte som parti bara fortsätta förändra och förnya vår politik. En minst lika viktig del är att förnya och utveckla vår partikultur och påverka den ”gamla” synen på partiet. Jag vill påverka vårt parti att bättre ta emot och ta tillvarata på nya medlemmar. Få dem att känna sig som en del av vårt parti, utan att ha var varit politiskt aktiva i flera år. Utan att de tidigare har varit aktiva i MUF sedan tonåren. Utan att deras familj har varit moderater.

Jag vill få bort kösystemen inom politiken som ibland tillämpas för lång och trogen tjänst. Jag vill motverka jantelagen. Jag vill motverka svågerpolitik. Jag vill motverka elaka spel som pågår för att man själv ska få förmåner. Jag vill motverka straffsystem som tillämpas för att man kanske inte alltid håller med.


Avslutningsvis

Nomineringskommitténs förslag blev att från min 6:e plats i provvalet, flytta mig till en 13:e plats. Detta innebär att jag inte kan vara med topp 10 och köra ett race, men jag finns i alla fall kvar på listan. Jag hoppas givetvis på fortsatt stöd och jag lovar att jag kommer att fortsätta kämpa framåt!

Inga kommentarer:

Vivian...

Vivian...