Warszawa är för mig kontrasternas stad. Även om det överlag finns mycket vackert att fästa blicken på får jag dock en något bitter eftersmak när jag ser blandningen av det gamla kommunistiska tillsammans med produkter av den snabba ekonomiska utveckling som skett med staden på relativt kort tid de senaste åren. ( Man finner det gråa kommunistiska samhället som blandas med kapitalismens högborg.) Moderna skyskrapor och lyxiga köpcentra blandas med gråa slitna byggnader och mitt uppe i allt detta finner man givetvis Stalins kulturpalats som är en imponerande byggnad men som hälsar dig välkommen till Öst-staten med sin historia.
För att återgå till konferensen har det hittills varit mycket intressant. Inledningsvis höll bl.a. Chris Grayling (Minister for Employment, Department for Work and Pensions, United Kingdom) ett anförande om hur England arbetar för att få in människor som stått utanför arbetsmarknaden av olika skäl, in till sysselsättning/arbete. Mycket intressant att lyssna på deras framgångsfaktorer samt utmaningar i ett relativt nytt system (utifrån ett välfärdsperspektiv) som är under uppbyggnad (Work Programme: providers and contracting arrangements).
Andra sessionen jag valt att gå på handlade om grundläggande rättigheter för människor med mental- och/eller intellektuell funktionsnedsättning. En del av allt det arbete inom olika områden som FRA (European Agency for Fundamental Rights) arbetar med presenterades under ca 1 1/2 timme. Här kände jag att det fanns frågor som ligger mig varmt om hjärtat och jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara detta.
Hur är vår egen syn på människor med funktionsnedsättningar av olika typer egentligen?
Hur är vår egen syn på människor med funktionsnedsättningar av olika typer egentligen?
Man tog upp just det här med att man ska arbeta för att flytta fokus från personen till själva funktionsnedsättningen exempelvis att man talar om barn med synskada istället för synskadade barn.
Det heter exempelvis handikappomsorg i Karlstads kommun-ett begrepp som man mer eller mindre gått i från och det är ett begrepp som jag skulle vilja ändra i kommun inom en snar framtid...
Här tycker jag att vi har mycket kvar att göra inte bara i Sverige utan också flera andra länder i Europa. Samtidigt måste jag säga att vi har kommit ganska långt - man får verkligen perspektiv på saker och ting när man jämför och lyssnar på hur det fungerar i andra länder. Där många inte kommer i närheten av vår utveckling på detta område. Men bara för det innebär det inte att vi kan pusta ut...
Här tycker jag att vi har mycket kvar att göra inte bara i Sverige utan också flera andra länder i Europa. Samtidigt måste jag säga att vi har kommit ganska långt - man får verkligen perspektiv på saker och ting när man jämför och lyssnar på hur det fungerar i andra länder. Där många inte kommer i närheten av vår utveckling på detta område. Men bara för det innebär det inte att vi kan pusta ut...
Dåligt ska bli bra och bra kan alltid bli bättre...
Än så länge mycket intressant konferens på flera olika sätt. Det har slagit mig många gånger hur stolt jag känner mig över att vi har kommit mycket långt i Karlstad (Sverige) både vad gäller utvecklingen av äldre- handikappomsorg och socialtjänst. Det jag dock ser som ett framtida utvecklingsområde för Karlstad är IT-området inom vård- och omsorg. Här är vi på rätt spår men vi har en bra bit kvar om man jämför med andra länder som presenterat sitt arbete här i Warszawa...
Nu är det dags för Gala-middag med lite glitter och glamour givetvis och jag lovar att återkomma med bilder...
1 kommentar:
Intressant! Och det är väldigt viktigt att se personen i första hand, och funktionshindret/psykiska störningen i andra hand. Det är den friska delen man ska se och värna, sedan måste man naturligtvis jobba för att minska eller helst få bort de negativa effekterna av ett handikapp.
Tex har de flesta en helt annan syn på en person med dolt handikapp om de först får bilda sig en egen uppfattning av personen utan att veta om handikappet. Då blir det mer av "en till stora delar frisk person, som råkar ha ett handikapp". Istället för att personen i första hand ses som ett med sitt handikapp.
Tyvärr tror jag att det inom vården automatiskt blir så att personalen främst träffar de som har problem med sitt handikapp, och allt för sällan träffar och kan ta lärdom av de som faktiskt hanterar sitt handikapp.
Skicka en kommentar