...men hur möter vi varandra i verkligheten? Vad vet vi om varandra egentligen? Man ska aldrig ta en annan människa för given...
I torsdags fick jag än en gång möjlighet att få vara med i en "empowerment"-grupp för äldre.
Efteråt satt jag och den kvinnliga forskare (från KAU) som håller i gruppen och diskuterade en stund utanför vårdboendet vi varit på. Vi kom att diskutera om hur vi människor i våra olika roller möter andra människor. Hur man lätt kategoriserar dem. Stoppar in dem i ett fack utifrån sina egna värderingar. Ibland går det så långt att vi faktiskt tar ifrån dem (ofta de som är mest utsatta i vårt samhälle) deras identitet.
Vi pratade om hur ofta det lätt blir fel. Utan att man egentligen inte menar något illa med det. Det blir fel för att man helt enkelt utgår från sina egna värderingar och erfarenheter och dessa kanske inte alls stämmer överens med de som den andra människan vi möter har.
Bara att möta en annan människa utan att BEmöta den är något att fundera på...
De flesta av oss vill bli bekräftade på något sätt. Bli sedda för den vi är. Vi vill dela med oss av våra tankar och funderingar. Vi vill bli lyssnade på. Jag tror att vi många gånger bedrar vi oss själva när vi tror att vi känner en annan människa. När vi tror att vi vet hur denne tänker. När vi tror att vi vet vad som är bäst för denne. När vi tror att vi vet bättre än denne.
Jag har faktiskt den senaste tiden ägnat mycket funderingar kring just detta när jag på olika sätt i olika sammanhang mött människor. I mitt arbete. I mitt förtroendeuppdrag. Tillsammans med medarbetare. Tillsammans med äldre. Tillsammans med människor som har någon form av funktionsnedsättning etc.
Jag har exempelvis tänkt på alla de äldre människor som jag haft förmånen att få träffa i mitt förtroendeuppdrag. Som jag alldeles för korta stunder fått lyssna på. Fått tagit del av deras berättelser. Det har faktiskt flera gånger slagit mig att varje av dessa människor som jag mött, faktiskt bär på en alldeles unik livshistoria. De vet mer om livet än vad jag vet. De har varit med om så mycket fantastiskt och tänkvärt i sina liv och när jag tänker på det känner jag en enorm respekt.
Samtidigt kan jag också känna en viss sorgsenhet...
Det är när jag tänker på att vissa av dessa fantastiska berättelser faktiskt bara faller bort. När de inte ges möjlighet att delas med till andra. När det inte finns någon i vissa människors närhet som faktiskt stannat upp och verkligen lyssnat. När det inte funnits någon som tagit sig tid.
Jag tror att vi alltför sällan stannar upp - bekräftar och ser andra människor. Lyssnar och läser av dem på rätt sätt. Verkligen tar till oss eller åtminstone har i åtanke att varje enskild individ har andra värderingar, kunskaper och erfarenheter än vad vi själva har.
En del du möter kanske bär på en mycket större kunskapsrikedom än vad du faktiskt själv har...
Jag kan tycka att det är lite synd eller till och med att det är en förlust många gånger. För om vi skulle stanna upp/reflektera oftare, tror jag eller rättare sagt vet jag, att vi skulle ha nytta av det. I våra arbeten, privat och inte minst inom politiken.
Innan vi agerar. Innan vi kanske springer iväg för fort. Innan vi dömer andra.
Alla bär på en livsberättelse. Du bär på en - jag också... Alla bär på olika erfarenheter, värderingar, kunskaper. Jag har det - du också... Alla borde stanna upp oftare och reflektera över detta. Du borde göra det mer - jag också...
"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv, när hon tror att hon kan hjälpa andra…"
Sören Kierkegaard,
Dansk filosof
Dansk filosof
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar