MASKROSBARN AV MIN TID

måndag 18 oktober 2010

Vissa dagar önskar man att man inte klev upp ur sängen överhuvudtaget...

Jag brukar vara positiv för det mesta men ibland går det bara inte. I dag har det varit en "sådan där" dag i dag. En sådan där dag som man överhuvudtaget inte skulle klivit upp ur sängen.

Det började med att jag öppnade ytterdörren i morse på väg till jobbet. Jag insåg snabbt att det var full storm ute. Dörren blåste upp och höll på att slå sönder rutan bakom dörren. Jag insåg snabbt att det kunde kvittat att göra sig i ordning i håret och att jag satt på mig fel ytterkläder så att jag höll på att frysa ihjäl.

Sedan är det jag och blåst. Jag tycker bara inte om när det blåser kraftigt. Jag vet inte varför det är så men jag har aldrig gjort det. Jag blir på dåligt humör. (Givetvis finns det vissa undantag men de är få...endera 30 grader varmt ute eller ute till sjöss när man åker båt:-)


I övrigt kan det kvitta...

Nu var det ju inte blåsten som var det värsta, men det var ändå med den när jag klev utanför dörren hemma som allt började. Efter en kort stund insåg jag att det var en "sådan där" dag i dag...

När man insett faktum att det är en sådan där jagskulleinteklivituppursängen-dag vet man bara att allt möjligt elände kommer att hända...

Det kunde ha kvittat att lagt ned tid på håret. Det kunde ha kvittat att det blåst ned miljontals löv från de enorma ekar vi har på tomten. Det kunde ha kvittat att dessa löv täckte över oanade "överraskningar" som låg under dem (we have dogs, om någon undgått det:-). Det kunde kvittat att jag givetvis trampade rakt i "överaskningen" på väg till bilen. Det kunde ha kvittat att jag inte märkte det förrän jag var långt ute på 62:an med vajerräcke innan jag märkte det. Det kunde ha kvittat att jag tvingades sitta i stanken i flera kilometer innan jag kunde stanna bilen, gå ut och försöka skrapa bort det jag hade under foten.

Det kunde ha kvittat att jag höll på att blåsa bort under tiden...

Då kan man undra varför vissa dagar blir så här? Jag vet att många med mig gör det också. Jag vet också att de flesta råkar ut för det med jämna mellanrum.

Det är tydligen bara så det ska vara...

Det är bara så att dessa dagar går klacken på skon av. Dessa dagar möter man filegoister, stanna-i-kurvanförare och bilar som "inte" har blinkers mer än vanligt. Dessa dagar tror man att man ställt ned kaffeglaset säkert på skrivbordet och att det inte ska ramla över alla viktiga papper man har liggandes.

Dessa dagar bara glider saker ur händerna på en...


Det slutar helt enkelt inte förrän man kommit hem igen och krupit ned i soffan. Eller för den delen under täcket för att man helt enkelt ger upp eller för att man fått fruktansvärd huvudvärk som grädde på moset:-)

Jag har haft en jagskullealdrigklivituppursängen-dag i dag och nu hoppas jag att det dröjer innan nästa kommer. Den enda trösten är att när man berättar för andra i sin närhet hur man haft det. Då vet man att man får full förståelse. Alla har haft det och vet precis vad man pratar om.
Det är då helt legitimt att bara slänga sig i soffan. Dra filten över huvudet innan man berättar om eländesdagen. Det är då allt börjar kännas bättre när en lyssnande famn nickar instämmande och lyssnar på hur bedrövligt det varit. Med allt från blåsten. Till hundbajset. Till det utspillda kaffet. Till favvoskorna som klacken gick av på etc.

Det är då man till slut bara kan ligga och låta det rinna av sig. Mysa med sin kärlek och inse att det äntligen är över. Det är då man kan trösta sig med att det sällan kommer två sådana här dagar i rad.


Förhoppningsvis...

Inga kommentarer:

Vivian...

Vivian...