MASKROSBARN AV MIN TID

tisdag 3 mars 2009

Minnen präglar framtiden

Jag har några gånger nu på sistone tagit tillfället i akt och börja åka längdskidor...

Bakgrunden till varför jag tagit detta initiativ är inte för att jag behöver röra på mig eller för att jag känner att jag måste sysselsätta mig med något på min fritid. Nej, det är för att jag i många herrans år haft en bild av att hur det ska vara.

Jag har gått med någon slags nostalgikänsla från när jag gick i mellanstadiet, att det skulle vara så härligt!

Jag kommer mycket väl ihåg friluftsdagarna på mellanstadiet när man åkte ut till Skutberget och hade packad matsäck med sig. Efter kämpande i spåret satte man sig tillsammans med klasskamraterna och drack varm choklad, saft, åt en ostmacka och myste!

Efter 25 års funderande tog mig i kragen och gjorde slag i saken...

Första frågan jag hade när jag väl insåg vad det var jag höll på med, var: Kan jag överhuvudtaget stå på ett par skidor? Den andra frågan var: Har jag fått en knäpp - någon slags åldersnojja...?

Det ska ju också tilläggas att de längdskidor jag hade i mina händer, inte var några vanliga längdskidor...

Det var ett par gamla från försvaret – ”Vita blixten”! Min käre make hade i somras införskaffat oss ett varsitt par, eftersom jag talat om för honom i flera år hur mycket jag skulle vilja pröva detta igen...

Underskatta aldrig Vita blixten...

Skidorna var ok! De påminde ju om dem jag hade, när jag själv åkte för många herrans år sedan - nostalgitrippen var fulländad. Det enda problemet var att de var tjärade under och det var liksom inte gjort det här årtiondet om man säger så:-) Tvärstopp och här kan man prata om fäste. Valla var ingenting vi hade liggandes hemma, så ett stearinljus fick bidra med glidet under skidorna.

Efter att ha ordnat med allt som ska ordnas inför en skidtur, kom vi äntligen ut för att göra det igen...

Var det som jag trodde? Klarade jag av det? Ramlade jag? Såg jag ut som en fullständig idiot? Svaren på dessa frågor är JA. Det var också som jag föreställt mig – roligt, mysigt, fast jobbigt. Att åka längdskidor en kall vinterkväll under stjärnklar himmel var klockrent och jag kommer definitivt inte vänta ytterligare 25 år innan jag gör det igen.

Så vad blir nästa steg? Hm, kanske ska ta upp friidrottandet igen? Nej, skulle inte tro det- det får räcka med denna lilla nostalgitripp från barndomen och jag kommer jobba vidare på den tillsammans med snowboardåkningen som jag gav mig på förra året (jag som aldrig ens åkt slalom:-) Skitkul!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag önskar jag hade din vilja, ditt mod och din humor! Du verkar kunna bjuda på dig själv och vågar göra saker/pröva på nya saker-du e en cool tjej med skinn på näsan!

Anonym sa...

Vita blixten haha de är ju klockrena

Vivian...

Vivian...