MASKROSBARN AV MIN TID

måndag 29 september 2008

"Kärleken är evig när vi är tillsammans"...

Som tonårsmamma händer det saker runtom en, som många gånger får en att tänka tillbaks - I synnerhet när det gäller kärlek.

Tiden läker alla sår.

Många gånger har jag hört det i mitt liv och jag kommer ihåg vad jag hatade att höra de orden när jag var yngre. Det skänkte ingen tröst att få höra det när ens hjärta krossats i tusen bitar pga. kärlek. Man var helt enkelt helt övertygad om att det aldrig någonsin skulle kännas bättre. Det skulle värka inombords och helt enkelt kännas hopplöst i all evighet.

Idag vet jag bättre, tiden läker sår (nästan iallafall:-). Även om det gör precis lika ont som när man var tonåring med att vara kär, så vet jag att såren till slut blir till ärr och med tiden bleknar de.

Jag lovade mig själv när jag var yngre att jag aldrig skulle använda de orden till mina egna barn, ej heller "Försvinner en, står tusen åter".

Jag har inte hållit det löftet, trots att jag kände som jag gjorde då. Jag använder det själv, för jag vet idag att det är så, men jag är också noga med att förklara, lyssna, trösta och det viktigaste, ta det på allvar.

Man får inte glömma bort att det gör precis lika ont på en tonåring som det gör på en själv som vuxen. Allvaret i kärleken är precis lika stor i deras värld som i vår vuxna, det är bara konsekvenserna av den som är skillnaden.

Är man kär, bubblar det inombords när man tänker på den andre. Man känner en samhörighet och tror att man är gjorda för varandra - det finns ingen som kan mäta sig med det som man har. Man tänker: "Lika barn leka bäst", "Våra olikheter kompletterar oss", "Vi är tvillingsjälar" osv. men en dag så kan det ändras...

Kärleken tar på något sätt slut, fast man inte trodde det var möjligt. Det känns som hjärtat går i bitar, man skriker inombords och önskar den andre tillbaks. Det känns bortkastat, man ville inte att det skulle bli som det blev. Man känner sig helt plötsligt ensam och halv inombords.

Tvillingsjälen har försvunnit, man har ingen som kompletterar längre...

Känslorna är desamma oavsett om man är 16 eller 35 år. Man lär sig bara att förhålla sig till det på olika sätt, ju äldre man blir. Sedan är det inte sagt att ju äldre man blir desto klokare blir man. Murar kanske byggs upp, lock läggs på, sorg leder till utbrändhet och allt för att man inte
stannar upp och bearbetar eller för att man inte har en inre styrka. Det är några av konsekvenserna som kan bli för att man inte klarar av att förhålla sig till sina känslor.

Det är inte lätt att vara kär i någon och sedan förlora den personen, men det är heller inte lätt att bygga upp en trygghet och älska sig själv. Jag tror att det är mycket det, som är avgörande för hur en människa hanterar sorg som uppstår i ens liv. Visst ska man vara rädd om kärleken man har och uppskatta den, men man får inte glömma bort sig själv. Det är enkelt att bygga upp en kärlek och trygghet genom någon annan, men då förlorar du mycket styrka för dig själv också.

Älska dig själv först, bygg upp en trygghet inom dig- det är det viktigaste. Då har du något att landa tillbaks emot när ditt hjärta går i tusen bitar.

När man får egna barn i livet får man aldrig någonsin glömma bort hur det känns. Ta det på fullaste allvar - känslorna är de samma och det smärtar lika mycket. Tiden läker, men den avgör inte hur lång tid det ska ta - det gör du själv med den styrka du har inombords. Det som dock hjälper såren att bli ärr är stöttning, förståelse, tid och omtanke. Man måste bara se till att ge det när situationen uppstår. Det gäller även i det vuxna livet.

Inga kommentarer:

Vivian...

Vivian...